Koppel och halsband - så påverkas din hund

Halsband är bekymmersamma på flera sätt men om du ändå känner att det är rätt för dig och din hund så läs gärna genom detta. Ta med dig tankarna på promenaden och när du väljer halsband och koppel till din hund.

När små ryck ger stora konsekvenser

Det kommer mer och mer rapporter om att man ser skador på hundars nacke och rygg som relateras till ryck i halsbandet. Ofta är det inga tydliga symptom utan hunden får smygande problem med inflammationer och gradvis mer ont vilket gör att den anpassar sig och du kanske inte märker något förrän lång tid har gått.

Smärtan kan medföra att hunden inte vill gå på promenad, undviker lek med andra hundar eller blir arg vid hundmöten. Den kanske inte längre rör sig lika ledigt, kanske tvekar lite när den ska hoppa upp och ner. Mat- och vattenskålen kanske blir jobbigare att nå ner till och då kan aptiten bli sämre eller så kanske hunden inte dricker så som den ska.

Rycket från hundens perspektiv

Det är otroligt vanligt att människor rycker till i sina hundar när de kommunicerar med dom på promenaden.

Inte nosa där - ryck
Nu går vi - ryck
Andra hållet - ryck
Inte så snabbt - ryck
Snabbare - ryck

Det kräver mer av dig som hundägare att vara närvarande och empatisk när du går med din hund men stanna upp och sätt dig i deras sits en promenad och känn efter - hur skulle din hund beskriva sin promenad och interaktion med dig?

”Jag har ett halsband runt halsen som någon har satt på mig, jag har inte valt det. Min familj drar mig i halsen för att jag ska förstå vart vi ska och hur fort det ska gå. Ibland sitter halsbandet för hårt och klämmer lite, ibland stryper det till så det gör ont i nacken och blir svårt att andas om jag inte läser min människas tankar och agerar i förväg.

Ibland stannar jag till, börjar läsa nyheterna och försjunker i en riktigt spännande “artikel” - ryck ryck!

Tjohoo, jag springer vidare och ryck! Flexikopplet tar slut precis när jag börjar få upp en bra fart. Whiplash.”
 

Kan du kommunicera utan ryck?

Har du möjlighet att vänta några minuter till så att din hund får nosa klart - gör det. Om du behöver gå, finns det några andra sätt att påkalla uppmärksamhet? Rösten, en strykning med handen på kroppen, vicka lite på kopplet?

Om du känner att du behöver dra i kopplet - kan du göra det mjukt, med en långsam rörelse snarare än ett ryck?

När långlina är bättre än flexikoppel

Har du en snabb hund som älskar att springa så kan långlina vara ett bättre alternativ än flexikoppel. Det kräver mer jobb från din sida men då kan du buffra stoppet bättre om din hund inte reagerar på inkallning.

Små hundar och stora koppel - en olycklig kombination

Jag ser många små hundar med alldeles för stora koppel och ibland även klumpiga halsband. När jag har frågat hundägare om det har de ofta sagt att de tycker det är skönt att ha ett rejält koppel att hålla i och att de tycker halsbandet är snyggt.

Den sämsta kombinationen är halvstryp och ett “storhunds-koppel”. Om inte hundägaren hela tiden håller kopplet helt sträckt (dvs går och drar lite i hunden) så hänger den stora karbinhaken ner och slår på bogen, bröstet och frambenen varje steg hunden tar. Små hundar är snabba och otroligt duktiga på att parera men är det verkligen så man vill att hunden ska behöva hålla på för att inte få ont?

Tänk även på att inte ha för stor koppelhake på selar för då dunsar de mot ryggen och drar selen snett.

Valpar och stora koppel

När hundar av större raser är valpar ser jag ofta att man har köpt koppel som är för den vuxna hunden men som är allt för klumpigt på den lilla valpkroppen. Även om det kan kännas onödigt att köpa fler olika koppel så är det skönare för hunden med något som inte klonkar mot kroppen när den går.

Flexikoppel - frihet eller risk?

Diskussionerna om flexikoppel kan gå heta i olika forum och här är mina tankar om dom. För vissa hundar kan flexikoppel fungera bra i vissa situationer - de kan ge större frihet att springa omkring utan att så lätt trassla in sig. Men om de inte har koll på var kopplet tar slut eller en ägare som är alert och bromsar i tid så leder flexikopplet ofta till väldigt tvära stopp. Har hunden då halsband på sig så den skadliga belastningen på nacken/hals extra stor.

Med en långlina kan hunden få samma rörlighet men det kräver en mer aktiv insats av hundägaren som får ha koll på linan, samla ihop den och släppa ut men inbromsningen blir ofta lite mjukare om människan har koll och parerar.

Här kommer några av problemen med flexikoppel som jag ser det.

Konstant drag och mikroskador - det vi ofta missar

Kopplet drar oavbrutet i hunden och hunden måste hålla emot draget. Det här kan verka lite överdrivet att tänka på men ju mindre hunden är desto mer måste den hålla emot varje steg för att inte åka i kopplets riktning. Om hunden ofta går på samma sida så innebär det att den parerar ett konstant drag från ett håll vilket under tid ger förslitningar, spänningar i kroppen och artros.

Det går att spärra flexikopplet och gå med det slappt för att minska på det här problemet med det konstanta draget men ha ännu hellre ett vanligt koppel i fickan som du byter till så fort inte hunden ska “använda flexikopplet”. Vid promenad på trottoar är t ex ett vanligt koppel att föredra, det ger dig bättre kontroll och hunden kan slappna av i kroppen.

När ska man undvika flexikoppel? Så väljer du koppel efter miljö

Ett annat problem är inte själva kopplets fel utan den som håller i det. Många med flexikoppel verkar glömma att hunden kan fara omkring som om den vore lös fast du teoretiskt sett håller i den. Det här innebär hälsa på hundar som inte vill bli hälsade på, kissa på olämpliga ställen, springa ut i gatan mm.

En grundtanke man kan ta med sig är att så fort man är i miljöer där det är många saker som begränsar hundens frihet så blir det mer avspänt med ett vanligt koppel. Kommunikationen genom det vanliga kopplet kan vara mer subtil och det är tydligare för hunden hur långt den kan gå från dig, det blir lugnare. I stadsmiljö, kollektivtrafik, vid besök hos veterinär, hundfrisör, djuraffär etc är ett koppel på 1,5-2 m lagom att hantera och mycket mer praktiskt.

När flexikopplet tappas - en personlig berättelse

Om man glömmer träna in “att tappa greppet om flexikopplet” kan det bli stora problem.

Jag använde flexikoppel mycket förr till mina chihuahuor och tyckte det var toppen. En morgon i Visby tappade jag greppet om ena flexikopplet när min hund Ester sprang till det tog stopp och jag inte var beredd. Rycket fick kopplet att flyga ur min hand och klumpen rasslade iväg med en faslig fart mot min 2,5 kgs chuhuahua med rädsloproblematik…
Jag behöver inte förklara hur snabbt jag insåg att det här var inte bra när jag såg henne vända sig om för att se var ljudet kom ifrån, spärra upp ögonen och sedan FLY!

Klumpen som jagade henne kom allt närmre, jag hade inte en chans att få kontakt utan hon försvann som ett skott i morgontrafiken på de vindlande gatorna i innerstaden… Jag sprang efter, ropade förtvivlat men tappade snabbt siktet på henne så jag sprang hem för att lämna mina andra två hundar så jag kunde leta vidare själv och där satt hon, utanför dörren.

Endast 6 månader gammal hade hon hittat hem från en lite ovanligare promenadväg trots att hon hade panik, vilken lättnad. Hon var mycket skärrad, koppelsnöret hade bränt skavsår i hennes hud på bakbenet och ena sporren var av.

Det ena problemet med det här flexikopplet var att klumpen kunde åka ända fram till koppelhaken och slå till hunden. Detta hade jag inte tänkt på så till de andra hundarna slog jag knut på linan så att klumpen alltid stannade 1 meter från hunden om jag tappade den. Det andra problemet var att jag inte hade tränat henne på att klumpen kunde komma åkande mot henne i hög fart. Hade jag gjort det hade hon kanske inte fått panik. Jag använde aldrig mer flexikoppel till henne och de andra två lät jag gå runt med klumpen släpandes efter sig så de vande sig vid den utan att jag höll i.

Avslutande sammanfattning

När vi stannar upp och verkligen funderar över hur koppel, halsband och våra små ryck påverkar hundens kropp och känsla, blir det tydligt hur mycket ansvar vi faktiskt har i den gemensamma promenaden. Många av de beteenden vi ser - att hunden tvekar vid hopp, går spänd, blir frustrerad eller börjar undvika vissa situationer - kan bottna i små, upprepade belastningar som vi själva knappt märker. Och även om utrustningen spelar stor roll är det ofta våra invanda beteenden och det omedvetna draget i kopplet som skapar störst påverkan över tid.

Genom att välja utrustning som passar hundens kropp, anpassa kopplets vikt och längd efter hundens storlek och miljö, och vara mer närvarande i stunden kan vi förändra hela promenadupplevelsen. En långlina i stället för flexikoppel, ett lätt koppel i stället för ett som slår mot kroppen, eller ett mjukt, medvetet påkallande av uppmärksamhet i stället för ett ryck - allt detta hjälper hunden att röra sig friare, slappna av djupare och känna sig tryggare med oss.

I slutänden handlar det inte om att göra “perfekt”, utan om att bli lite mer lyhörd för hur små handlingar känns i hundens kropp. När vi gör promenaden till ett samarbete istället för ett styrsystem blir hunden både gladare, mjukare och mer följsam.
Och relationen? Den blir bara starkare.